MarathonMatilda

REKORD REKORD REKORD
När coachen är borta dansar den här lilla löparråttan på rekordbordet. Erik är borta ikväll så jag tränar på eget bevåg. Korta rundan kan slänga sig i väggen – efter lördagens lopp är det 5 km som gäller. Så jag började med korta rundan, och sen bara fortsatte jag. Tills Runkeeper sa fem kilometer. Då stannade jag tvärt, flåsade och svettades ymnigt. Eftersom jag sprang 5 km på 50 minuter i lervälling i helgen, tänkte jag att jag minsann borde klara det betydligt snabbare på asfalt. Tidigare idag googlade jag "springa  5 km" för att försöka hitta någon medelsvensson-tid och kom fram till att 35 minuter verkade rimligt. Så det var mitt mål. Såhär gick det:
 
 
JAG KLARADE DET! Jag är en person som kan springa 5 km på 35 minuter. Halleluja. Gud hör bön. Osv. Men nu undrar jag en sak: hur i helvete kan det vara så satans jobbigt att springa mellan minut 15 och 25 och sen kännas helt okej mellan 25 och 35? Är det för att jag vet att det snart är över? Är det en andra andning? Har benen domnat bort då? SVARA!
 
 
Såhär nöjd är jag nu. Parkerad i soffan med en härlig pasta. Jag är inte bara nöjd. JAG ÄR SÅ JÄVLA STOLT ÖVER MIG SJÄLV!!! 
 
MITT FÖRSTA LOPP!
God morgon alla vintertidsfirare. Vilken grej att få en timme hörrni! Firade ni halloween igår? Det gjorde inte jag. Jag sprang ju lopp för sjutton. Fem långa kilometer i en mörk skog med bara pannlampa som ledljus. Ni som bor i Stockholm vet att det regnat en del de senaste dagarna. Regn + skog + hundratals löpare = lervälling. Tänk er Tjurruset-light. 
 
 
Jag fick förstås ingen toppentid. Men jag kom inte sist! Ni skulle sett mig mot slutet, tog rygg på en materiallöpare med matchande tights och mössa. Hon verkade rädd att bli skitig, men det var inte jag. Så jag älgade över ängen med lervälling upp till fotknölarna – och kom förbi. Trodde ett tag att jag skulle förlora mina löparskor till moder jord. Men slutet gott, allting gott. Och nu till frågan: kan man tvätta löparskor i maskin? Annars är jag nog dömd att för evigt lukta gyttja.
 
 
Men lopp hörrni, vilken grej. Jag fick blodad tand och vill nu att alla mina träningspass ska vara ett lopp.
 
Tankar inför kvällens mörkerlopp!
Lördag! Dags för livets första lopp. Fast nu ljög jag. Jag sprang ju Vårruset en gång för en herrans massa år sedan. På en hyfsad tid om jag inte minns fel. Även om jag var den enda som tände en cigg direkt vid mållinjen. Som den classy lady jag är. Hur som helst – lopplördag! Ikväll kl 18:00 går första starten i Night Trail RunDet finns en lista över de olika startgrupperna: 
 
 
Jag skulle vilja införa Startgrupp 5: För dig som behöver lite extra tid för att hantera flås och onda muskler, och som är livrädd för att halka omkull på en lerfläck i mörkret. 
 
Jag ska lämna in förslaget när jag hämtar ut nummerlappen och se om de nappar. Visst får man medalj när man springer såna här lopp va? För annars kommer jag att vara norra Europas mest besvikna löperska vid mållinjen ikväll. Pannlampan funkar i alla fall:
 
 
Ok, önska mig lycka till nu. Lovar att meddela imorgon huruvida jag fick medalj eller ej!