Jag var på gymmet idag. På en söndag. Jag sprang 3,4 kilometer på löpbandet. På 22 minuter. Jag hade planerat att springa i typ en timme, eller åtminstone 50 minuter. Men så blev jag ganska akut bajsnödig. Och jag vet inte hur det är med er, men jag bajsar hellre hemma än på en dassig gymtoalett. Nog om min avföring. Att jag inte fullbordade passet gjorde mig sur och besviken. Jag kände mig dålig. Kunde jag inte bättre än så? 3,4 löjliga små kilometrar. När jag lade in passet i Runkeeper kom det upp ett meddelande om att det var mitt snabbaste pass på 2-4 kilometer. Jag blev inte ens glad. Jag hade ju inte sprungit så långt som jag tänkt.
Sådär håller jag på, mest hela tiden. Som när jag sprang Haga Parkrun med brorsan. Och han sprang mycket snabbare än jag, och inte alls blev lika trött. Då var mitt resultat plötsligt inte värt något alls? Fastän jag sprang snabbare än jag gjort tidigare. Fastän jag gjort mitt bästa. Han var ju bättre.
ÄR JAG DUM I HELA HUVUDET ELLER? Jag gick till GYMMET på en SÖNDAG och sprang över TRE KILOMETER! Och vad spelar det för roll om min bror springer snabbare än jag? Det är väl kul för honom? Jag är ju typ bäst i världen. Jag kan springa 3,4 kilometer på 22 minuter. I september kunde jag inte ens springa EN kilometer. Eller som idag när min kompis säger "Du är så duktig, du springer ju hela tiden" och jag svarar "Nej jag gör ju inte det, jag springer inte alls så myckt som jag borde". JAG SPRINGER VISST HELA TIDEN. Jämfört med mig själv för några månader sedan, jämfört med många andra, så springer jag visst HELA JÄVLA TIDEN. Och JA jag ÄR duktig.
Någon som har tips för hur man slutar pissa på sig själv? För en person som jag som vanligtvis lider av klädsam hybris är detta en ny åkomma som jag inte alls känner mig bekväm med.
0 kommentar(er)
