MarathonMatilda

Novemberutmaningen, är ni med!?
Det är onsdag. Det är första november och därmed dags för den där härliga utmaningen som min PT hittat på. Jag ska alltså göra 40 squats och 10 armhävningar om dagen, varje dag, hela november (själv kör han 60 squats och 60 armhävningar – show off). Mina armhävningar utgick dock idag på grund av en axel som inte riktigt samarbetar. Ska till naprapaten imorgon och se till att få bukt på den. 
 
Som ni ser nedan klarade jag i alla fall 40 squats galant. Jag vill POÄNGTERA att övningen ägde rum direkt efter fem kilometers intervallträning i regnrusk. Det är alltså en rätt sliten och inte ett dugg utvilad människa som står där och squatar för glatta livet. Men vad gör en inte för att få Beyoncés bakdel?
 
 
Och nu undrar jag förstås: vilka hänger på? Kom igen, vi gör det här tillsammans. Som ett litet sätt att göra november lite roligare. 40 squats om dagen. Det klarar ni. Mamma? Kajsa? Svärmor? Fredrik? Någon? Plus i kanten om ni även kör 10 armhävningar. Obs att det är absolut okej att göra armhävningar på knäna, herregud, vi är inte barbarer heller. Ok sätt fart!
Efter bloggtorka: PT-fredag!
 
 
PTn är tillbaka från förkylning och har ordet igen!

Förra veckan hamnade vi där. En dålig träningsvecka där passen uteblev och motivationen var låg.
Man hamnar ju där ibland. Nu inträffade det tidigare än vad jag trodde det skulle göra men egentligen var det en tidsfråga, så är det för nästan alla.

Hur hanterar man motgångar och hur kommer man tillbaka?
Jag valde att tänka så här. Ok, nu har vi träffat en bottennivå, härifrån kan det bara bli bättre. Vi la upp ett schema för veckan med fyra pass istället för tre och kickstartade veckan med en 5km distans, Matildas första.
När hon hade fixat den så var det mycket lättare att hitta motivationen igen och träningen under resten av veckan gick otroligt bra!

Hur löser ni det när träningen kommer av sig? Några tips?

Trevlig helg!
Fredag = gymdag, tydligen.
Det har känts som att jag vilat mig igenom veckan. Förutom backträningen i tisdags då. Den backträning som jag trodde skulle generera i en djävulsk träningsvärk, som tack och lov uteblev. Igår var dock vilan slut. Då var det dags för gym. Och det kändes som att min älskade PT ville hämnas för att jag kom så lindrigt undan. Mina ben var som spagetthi. Och inte stursk, okokt spagetthi. Utan riktigt sladdrig skolmatsspagetthi. Och sadistisk som han är ordinerade han jogg hem från gymmet. Har ni testat att jogga med skolmatsspagetthiben? Det är skitsvårt. Jag kände mig som kvinnorna i den här videon:
 
 
 
Men efter en stund hände något. Kraften kom tillbaka. Benen var inte lika sladdriga. Mirakel? Ja, antingen det eller så har jag en superkropp. Jag väljer att tro på det sistnämnda. Idag tror jag däremot varken på mirakel eller superkropp. Vaknade kaxig utan träningsvärk men under dagen har den smugit sig på. För varje gång jag satt mig ner har det blivit allt jobbigare att resa sig upp. Jag vill inte ens veta hur musklerna kommer att behandla mig imorgon, och då är det dags att träna igen. PT:n vacklar mellan gym och löpning så vilken typ av pass det blir får vi se. Vi får även se om benen bär, men det gör de väl?