MarathonMatilda

Att vara värdelös, och hur det känns.
Jag sprang idag. Stärkt av måndagens långpass tänkte jag att ett kortpass skulle vara piece of cake. Jag hade laddat upp ordentligt med en lång natts sömn och en redig frukost. Jag hade rekordvittring. Helvete vad lätt det skulle gå. MarathonMatilda skulle slå Hägersten med häpnad när hon swishade fram. Och så var det. I en kilometer. Sen hände något. Jag började tänka på hur jobbigt det var. Jag började tänka på att jag borde stanna upp och gå. Och så fort den tanken planterades i huvudet så gick den inte att slå bort. Tvärtom. Den växte sig större och yvigare tills det var den enda tanken som fick plats. Så jag stannade upp och gick. Och när jag väl stannat upp för att gå fanns ingen återvändo. Jag gjorde mitt absolut sämsta pass sedan jag började löpträna i september. Och jag känner mig så fruktansvärt jävla dålig nu. Arg. Ledsen. Besviken. Värdelös. 
 
Saker jag känner just nu:
  • Jag kommer aldrig i hela mitt liv orka springa en mil på Skansen i januari. I vinterväglag dessutom.
  • Jag kommer aldrig i hela mitt liv orka springa en mil överhuvudtaget.
  • Jag förtjänar inte mina snabba, dyra träningskläder. Om jag ska springa såhär dåligt så ska träningskläderna vara fula, icke-funktionella och inte kosta ett skit.
  • Kan man sälja sin startplats till Stockholm Marathon?
  • Skönt för Fredrik och Victor att de får behålla sina 500 kronor.
  • Bullshit att man aldrig ångrar ett träningspass som blir av. Om jag hade skitit i att springa idag hade jag sluppit känna allt detta.
MEN! Jag är ju inte dummare än att jag förstår att det går över. Det är klart att jag kommer att ha dåliga dagar. Det går inte slå rekord jämt. Och det är klart att jag ska klara den där jävla maran, om jag så ska dö på kuppen. Men just idag, är en dålig dag. Och då får det vara så. Och jag antar att det är "upp på hästen igen" som gäller, så jag får väl ge mig på't igen imorgon.