MarathonMatilda

Att vara värdelös, och hur det känns.
Jag sprang idag. Stärkt av måndagens långpass tänkte jag att ett kortpass skulle vara piece of cake. Jag hade laddat upp ordentligt med en lång natts sömn och en redig frukost. Jag hade rekordvittring. Helvete vad lätt det skulle gå. MarathonMatilda skulle slå Hägersten med häpnad när hon swishade fram. Och så var det. I en kilometer. Sen hände något. Jag började tänka på hur jobbigt det var. Jag började tänka på att jag borde stanna upp och gå. Och så fort den tanken planterades i huvudet så gick den inte att slå bort. Tvärtom. Den växte sig större och yvigare tills det var den enda tanken som fick plats. Så jag stannade upp och gick. Och när jag väl stannat upp för att gå fanns ingen återvändo. Jag gjorde mitt absolut sämsta pass sedan jag började löpträna i september. Och jag känner mig så fruktansvärt jävla dålig nu. Arg. Ledsen. Besviken. Värdelös. 
 
Saker jag känner just nu:
  • Jag kommer aldrig i hela mitt liv orka springa en mil på Skansen i januari. I vinterväglag dessutom.
  • Jag kommer aldrig i hela mitt liv orka springa en mil överhuvudtaget.
  • Jag förtjänar inte mina snabba, dyra träningskläder. Om jag ska springa såhär dåligt så ska träningskläderna vara fula, icke-funktionella och inte kosta ett skit.
  • Kan man sälja sin startplats till Stockholm Marathon?
  • Skönt för Fredrik och Victor att de får behålla sina 500 kronor.
  • Bullshit att man aldrig ångrar ett träningspass som blir av. Om jag hade skitit i att springa idag hade jag sluppit känna allt detta.
MEN! Jag är ju inte dummare än att jag förstår att det går över. Det är klart att jag kommer att ha dåliga dagar. Det går inte slå rekord jämt. Och det är klart att jag ska klara den där jävla maran, om jag så ska dö på kuppen. Men just idag, är en dålig dag. Och då får det vara så. Och jag antar att det är "upp på hästen igen" som gäller, så jag får väl ge mig på't igen imorgon.
En lista med rekord och inspiration!
Oj, fem dagar utan livstecken. Har jag givit upp? Har jag skadat mig? Har jag slutat träna? Nej, nej och åter nej. Jag har inte givit upp, jag har inte skadat mig och jag har tränat på som vanligt. Jag har bara drabbats av klassisk hösttröttma och orkar bara det allra nödvändigaste. Då faller bloggen i glömska. Instagram är mer levande. Där levererar jag squat-filmer på löpande band. Novemberutmaningen lever nämligen i allra högsta grad. Hittills har jag gjort 40 squats om dagen i 8 dagar. Ska ju egentligen även göra 10 armhävningar om dagen. Men på grund av en strulig axel har de hamnat lite på paus, kanske får spara dem till december. 
 
Så, vad har hänt sedan sist? Låt oss göra en lista. Jag älskar listor. 
 
  • Jag har slagit rekord i distans. Sprang 6 km i måndags. Fantastiskt stolt. 
  • Jag är inspirerande. Sen jag började det här projektet har tre av varandra oberoende personer berättat hur jag inspirerat dem till att börja springa. Det gör mig glad. Och gör det än mer omöjligt för mig att backa.
  • Jag har slagit rekord på korta rundan. Alldeles nyss faktiskt. Tog en lunchrunda. 23:44 minuter. Jag är tyvärr inte alls fantastiskt stolt. Var tvungen att stanna upp och gå flera gånger. Mådde illa. Kände mig värdelös. KAN bero på att jag tog ut mig nå jävulskt första kilometern. Hur som helst. REKORD!
Korta rundan-rekord. PT-Erik sa att jag borde klara det på under 6:40 min/km, vem är jag att vara sämre än så?
 
Såhär såg jag ut efterå, alldeles nyss alltså. Trött och lite arg. Bättre känsla nästa gång.
 

Såhär ser det ut på min instagram just nu. In och kika vettja!
 
 
 
REKORD REKORD REKORD
När coachen är borta dansar den här lilla löparråttan på rekordbordet. Erik är borta ikväll så jag tränar på eget bevåg. Korta rundan kan slänga sig i väggen – efter lördagens lopp är det 5 km som gäller. Så jag började med korta rundan, och sen bara fortsatte jag. Tills Runkeeper sa fem kilometer. Då stannade jag tvärt, flåsade och svettades ymnigt. Eftersom jag sprang 5 km på 50 minuter i lervälling i helgen, tänkte jag att jag minsann borde klara det betydligt snabbare på asfalt. Tidigare idag googlade jag "springa  5 km" för att försöka hitta någon medelsvensson-tid och kom fram till att 35 minuter verkade rimligt. Så det var mitt mål. Såhär gick det:
 
 
JAG KLARADE DET! Jag är en person som kan springa 5 km på 35 minuter. Halleluja. Gud hör bön. Osv. Men nu undrar jag en sak: hur i helvete kan det vara så satans jobbigt att springa mellan minut 15 och 25 och sen kännas helt okej mellan 25 och 35? Är det för att jag vet att det snart är över? Är det en andra andning? Har benen domnat bort då? SVARA!
 
 
Såhär nöjd är jag nu. Parkerad i soffan med en härlig pasta. Jag är inte bara nöjd. JAG ÄR SÅ JÄVLA STOLT ÖVER MIG SJÄLV!!!