MarathonMatilda

PT-fredag på en tisdag!?
 
 
Hjäääälp vad hände?! Ni vet, ni är i köket och ska fixa en riktigt god sås och ni vet att man måste vara där och vispa i den så den inte förstörs. Man vrider upp plattan lite varmare till en början för att det ska sjuda snabbare, och plötsligt ringer telefonen och du måste svara. Hokus pokus så ligger det bränd sås över hela spisen för att du tappade koncentrationen bara för en stund. Så har det varit för mig. Foto, musik, fest och jobb, plus min egen träning har tagit mycket tid på sistone. Lyckades inte ens leverera en ”PT’n har ordet” i fredags!
 
Matilda har hållit igång lågan och ångat på i utvecklingen och hokus pokus, nu har hon ont i knät... Jag vill styra tillbaka träningen mot stabilitet, rörelse och styrka vilket vi fokuserade på mycket i början men tappat på sistone.
 
Idag köpte jag ett par gummiband och vi testade lite övningar. Dessutom fick jag med mig Matilda ut på en liten löprunda med teknikbollen. Nu hoppas jag vinden vänder! I’m back!
Att vara värdelös, och hur det känns.
Jag sprang idag. Stärkt av måndagens långpass tänkte jag att ett kortpass skulle vara piece of cake. Jag hade laddat upp ordentligt med en lång natts sömn och en redig frukost. Jag hade rekordvittring. Helvete vad lätt det skulle gå. MarathonMatilda skulle slå Hägersten med häpnad när hon swishade fram. Och så var det. I en kilometer. Sen hände något. Jag började tänka på hur jobbigt det var. Jag började tänka på att jag borde stanna upp och gå. Och så fort den tanken planterades i huvudet så gick den inte att slå bort. Tvärtom. Den växte sig större och yvigare tills det var den enda tanken som fick plats. Så jag stannade upp och gick. Och när jag väl stannat upp för att gå fanns ingen återvändo. Jag gjorde mitt absolut sämsta pass sedan jag började löpträna i september. Och jag känner mig så fruktansvärt jävla dålig nu. Arg. Ledsen. Besviken. Värdelös. 
 
Saker jag känner just nu:
  • Jag kommer aldrig i hela mitt liv orka springa en mil på Skansen i januari. I vinterväglag dessutom.
  • Jag kommer aldrig i hela mitt liv orka springa en mil överhuvudtaget.
  • Jag förtjänar inte mina snabba, dyra träningskläder. Om jag ska springa såhär dåligt så ska träningskläderna vara fula, icke-funktionella och inte kosta ett skit.
  • Kan man sälja sin startplats till Stockholm Marathon?
  • Skönt för Fredrik och Victor att de får behålla sina 500 kronor.
  • Bullshit att man aldrig ångrar ett träningspass som blir av. Om jag hade skitit i att springa idag hade jag sluppit känna allt detta.
MEN! Jag är ju inte dummare än att jag förstår att det går över. Det är klart att jag kommer att ha dåliga dagar. Det går inte slå rekord jämt. Och det är klart att jag ska klara den där jävla maran, om jag så ska dö på kuppen. Men just idag, är en dålig dag. Och då får det vara så. Och jag antar att det är "upp på hästen igen" som gäller, så jag får väl ge mig på't igen imorgon.
Följ med mig på dagens pass, kilometer för kilometer
JA! Det är måndag. Det är nytt rekord! Distansrekord! "Wow Matilda, hur känns det?" undrar ni nu. Och precis just nu, efter en dusch och en häääärlig smoothie känns det toppen. Under passet däremot. Jösses! Tillåt mig punkta upp kilometer för kilometer: 
  • Kilometer nummer 1: känner mig ok, känner mig stark, känner mig lite lite rädd att halka omkull bara.
  • Kilometer nummer 2: varför gör det alltid ont i muskeln (?) mellan knä och fot? Varför kan jag inte andas?
  • Kilometer nummer 3: oj helvete, det både låter och känns som om hjärnan har lossnat från sina fästen. Har hjärnan fästen? Kan den i så fall lossna? Känner även att det kommer bli värre.
  • Kilometer nummer 4: hjärnan skramlar fortfarande. Den där muskeln (?) mellan knä och fot har i alla fall domnat bort, så den känner jag inte mer. Kallt väder gör snor väldigt flytande. Extremt flytande.
  • Kilometer nummer 5: tycker själv att jag flyger fram. Håller dock ett konstant tempo enlig tanten i Runkeeper. Lyssnar på Born to run på högsta volym. Vettskrämda pensionärer och barnvagnsföräldrar vänder sig om när jag kommer upp bakom. Tänker att jag ska springa mjukare, tills jag inser att det är flåset som låter.
  • Kilometer nummer 6: taggad över att ha passerat fem kilometer. Har rekordvittring. Allt från midjan och neråt är mer eller mindre bortdomnat. Snoret är fortfarande flytande. Svetten lackar. 
  • Kilometer nummer 7: allt sitter i psyket nu. Det enda som får mig framåt är vetskapen om att jag kommer att kunna skryta om det efteråt. Hinner knappt stänga av Runkeeper när jag nått mitt mål innan jag ringer upp Erik för att få beröm.
 
 
Nu sitter jag här och tittar på min pigga kaktus och äter nudlar.