När coachen är borta dansar den här lilla löparråttan på rekordbordet. Erik är borta ikväll så jag tränar på eget bevåg. Korta rundan kan slänga sig i väggen – efter lördagens lopp är det 5 km som gäller. Så jag började med korta rundan, och sen bara fortsatte jag. Tills Runkeeper sa fem kilometer. Då stannade jag tvärt, flåsade och svettades ymnigt. Eftersom jag sprang 5 km på 50 minuter i lervälling i helgen, tänkte jag att jag minsann borde klara det betydligt snabbare på asfalt. Tidigare idag googlade jag "springa 5 km" för att försöka hitta någon medelsvensson-tid och kom fram till att 35 minuter verkade rimligt. Så det var mitt mål. Såhär gick det:
JAG KLARADE DET! Jag är en person som kan springa 5 km på 35 minuter. Halleluja. Gud hör bön. Osv. Men nu undrar jag en sak: hur i helvete kan det vara så satans jobbigt att springa mellan minut 15 och 25 och sen kännas helt okej mellan 25 och 35? Är det för att jag vet att det snart är över? Är det en andra andning? Har benen domnat bort då? SVARA!
Såhär nöjd är jag nu. Parkerad i soffan med en härlig pasta. Jag är inte bara nöjd. JAG ÄR SÅ JÄVLA STOLT ÖVER MIG SJÄLV!!!
3 kommentar(er)
