Hej!
Jag klarade det. JAG KLARADE DET. Jag sprang ett fucking marathon! Låt oss titta tillbaka på bloggens första inlägg, som jag skrev innan jag började träna. Det var i september förra året. Alltså mindre än ett år sedan. Tänker mig att jag kan svara på samma frågor igen. Som en rolig grej. Kul va? Jajajaja!
Hur långt jag sprungit som längst?
Då: Jag sprang Vårruset 2009. Vårruset är fem kilometer. Jag gick ungefär halva sträckan...
Nu: Jag har sprungit 42 195 meter. 42 kilometer. 4,2 mil. Jag gick mindre än halva sträckan. Sprang mest. Eller ja, joggade.
Varför ska jag springa marathon?
Då: För att jag satt i mitt vardagsrum med mina föräldrar, min lillebror och min kille och av någon anledning kom vi in på marathon. Och jag kläcker förstås ur mig "jag kan väl springa ett marathon" lite avmätt sådär. Och alla fyra tittar på mig som om jag vore DUM I HUVUDET! Så nu måste jag ju springa ett marathon, för att visa att jag inte ALLS ÄR DUM I HUVUDET!!!
Nu: Jag är inte dum i huvudet! Och om någon undrar varför man ska springa marathon: för att det är kul! I alla fall om man springer med den man är kär i och bestämmer sig för att ha roligt.
Kommer jag att klara det?
Då: Ärligt talat? Jag vet fan inte. Kanske. Kanske inte. Men min kompis Fredrik har lovat att jag får 500 spänn om jag kommer i mål, så det är ju en morot. Jag menar: man får rätt många öl för 500 kronor. Och ärligt talat: om Donald Trump kan bli president så borde väl jag kunna springa ett marathon? Eller?
Nu: Eh ja! Jag kunde! Jag klarade! Jag tror alla kan.
Hur ska jag träna?
Då: Eeeehhhhmm... jag vet inte? Hur gör man? Min kille har lovat att vara min PT. Han har ändå två klassiker i ryggen och lever lika osunt som jag. Han borde veta något.
Nu: Jag har sprungit, gymmat, sprungit och cyklat. Inte så mycket som jag kanske borde. Men tillräckligt.
Hur tränad är jag?
Då: Vi kan väl säga att senast jag tränade frekvent var Iphone 4 den hetaste luren på marknaden. Och den frekventa träningen pågick i cirka två månader.
Nu: Jag anmälde mig just till ett millopp nästa vecka. Eftersom jag numera är en person som kan springa en mil. Utan att gå.
Har jag börjat träna?
Då: Alltså... nej. Jag är förkyld. Och såvitt jag vet ska en inte träna när en är förkyld. Min förhoppning är att träningen kommer igång nästa vecka. Och då jävlar!
Nu: Ja, och jag ska snart börja igen efter post-marathon-vila.
Vad är syftet med bloggen?
Då: Jag tänker att ni får följa med. På träningen alltså. Jag kommer vara den tjurigaste av tjuriga som någonsin sprungit runt i ett par skor. Och jag hoppas att jag kommer att göra framsteg. Jag hoppas också att min och min killes relation ska överleva detta. Och så tänker jag att ni kanske är fler idioter där ute som också vill springa marathon, men som tror att ni inte kan. Klart ni kan. Hur svårt kan det vara?
Nu: Bloggen kanske föll lite i glömska emellanåt. Men på instagram, där jag varit desto mer aktiv, har mitt följargäng varit ett enormt stöd. Så himla roligt att dela den här resan med er. Och tänka sig att det gick ändå. Nu behöver jag aldrig mer springa 4,2 mil. Och vet ni? Min och min killes relation överlevde mer än väl.
Fler frågor?
Då: Jag undrar förmodligen lika mycket som ni. Har jag blivit galen? Är det en 30-årskris? Kommer jag att klara det? Kommer jag att sluta röka? Kommer jag att bli gladare? Piggare? Låt oss ta reda på det! Jag lovar att hålla er uppdaterade.
Nu: Jag tror inte att jag blivit galen. Och jag tror inte det är en 30-årskris. Jag är ju inte 30 ännu. Jag har slutat röka, är kanske lite tröttare än vanligt men gladare än någonsin!
2 kommentar(er)
