MarathonMatilda

Om att pissa på sig själv
Jag var på gymmet idag. På en söndag. Jag sprang 3,4 kilometer på löpbandet. På 22 minuter. Jag hade planerat att springa i typ en timme, eller åtminstone 50 minuter. Men så blev jag ganska akut bajsnödig. Och jag vet inte hur det är med er, men jag bajsar hellre hemma än på en dassig gymtoalett. Nog om min avföring. Att jag inte fullbordade passet gjorde mig sur och besviken. Jag kände mig dålig. Kunde jag inte bättre än så? 3,4 löjliga små kilometrar. När jag lade in passet i Runkeeper kom det upp ett meddelande om att det var mitt snabbaste pass på 2-4 kilometer. Jag blev inte ens glad. Jag hade ju inte sprungit så långt som jag tänkt.
 
Sådär håller jag på, mest hela tiden. Som när jag sprang Haga Parkrun med brorsan. Och han sprang mycket snabbare än jag, och inte alls blev lika trött. Då var mitt resultat plötsligt inte värt något alls? Fastän jag sprang snabbare än jag gjort tidigare. Fastän jag gjort mitt bästa. Han var ju bättre. 
 
ÄR JAG DUM I HELA HUVUDET ELLER? Jag gick till GYMMET på en SÖNDAG och sprang över TRE KILOMETER! Och vad spelar det för roll om min bror springer snabbare än jag? Det är väl kul för honom? Jag är ju typ bäst i världen. Jag kan springa 3,4 kilometer på 22 minuter. I september kunde jag inte ens springa EN kilometer. Eller som idag när min kompis säger "Du är så duktig, du springer ju hela tiden" och jag svarar "Nej jag gör ju inte det, jag springer inte alls så myckt som jag borde". JAG SPRINGER VISST HELA TIDEN. Jämfört med mig själv för några månader sedan, jämfört med många andra, så springer jag visst HELA JÄVLA TIDEN. Och JA jag ÄR duktig. 
 
Någon som har tips för hur man slutar pissa på sig själv? För en person som jag som vanligtvis lider av klädsam hybris är detta en ny åkomma som jag inte alls känner mig bekväm med. 
 
 
 
 
WHAT!? PT-FREDAG!
 
Länge sen det var en PT-Fredag nu. Förkylningen vi dragits med är lätt en av de mer seglivade jag varit med om, men nu verkar det värsta hostats, snutits och slemmats ut och vi är tillbaka på träningsplanen igen.
 
Upplägget med en mjukstart under hösten funkade riktigt bra och nu ökar intensiteten till fyra pass i veckan med en högre belastning. Jag och Matilda har försökt hitta en 1-10-skala på trötthet. Under hösten har målet varit att ligga mellan 7-8 och nu under våren är tanken att vi ska snudda vid 9-10 på de mer krävande passen. Något som jag inte riktigt hittade en lösning på under hösten var motivationen. Det var mörkt, vi var trötta, varje träning kändes mer eller mindre som ett måste och den där träningsberoende-känslan infann sig inte som den brukar efter några veckors träning.
 
När vi kom igång efter förkylningen började vi med att springa en testrunda av Skansen-loppet på 5 km tillsammans med ett 60-tal andra löpare. Plötsligt så fanns suget efter träning där! Senare samma vecka sprang vi Park Run i Hagaparken och det blev supertydligt hur motiverande lite smålopp och träning tillsammans med andra är! Nu hoppas vi på att det här drivet sitter i och att vi får hålla oss friska. Det är 134 dagar kvar till Stockholm marathon och då jävlar ska vi vara förberedda!
Hur går egentligen novemberutmaningen?
Minns ni novemberutmaningen? 40 squats och 10 armhävningar om dagen hela november. Har ni kört? Jag kan ärligt säga att jag bara klarade mig halvvägs. Någonstans runt 14:e november slutade jag bara. "Glömde". Sen skulle jag sätta igång igen, och då fick jag ont i knät, så nu vågar jag inte längre. Det låter som en dålig ursäkt, men det är faktiskt sant. Jag känner mig lite lite lite värdelös, men också lite stolt över att jag gjorde 14 x 40 squats. Vet ni hur mycket det är? Massvis! Armhävningarna fick ju stryka på foten på grund av min onda axel, så där har jag inte så mycket att skryta med.
 
Hur som haver: 560 squats i november är bättre än 2 i september, det har jag alltid sagt.