MarathonMatilda

Stort avslöjande: MarathonMatilda gör en klassiker!

Nu står det klart att en svensk klassiker blir MarathonMatildas nästa utmaning. I och med Lidingöloppet den 29 september 2019 går startskottet för Mattsson Fröjds nya våghalsiga satsning. 

– Efter ett lyckat Stockholm Marathon som inte gav mig några nämnvärda skador känner jag att det är dags för nya utmaningar att bita i, säger Matilda Mattsson Fröjd, även känd som MarathonMatilda.

Ett Stockholm Marathon på under sex timmar är en riktigt bra tid för en nybörjarmotionär och Matilda chockade många när hon sprang i mål på Stockholm Stadion till synes oberörd av den oerhörda ansträngningen. Nu vankas 30 km löpning, 60 km längdskidor, 300 km på cykel och sist 3 km simning. Det är alltså ingen tjejklassiker eller halvklassiker vi pratar om, utan en hederlig svensk klassiker. 

Med sig på resan har hon sin ständige vapendragare, pojkvän och PT Erik Wernerlich, som själv har två genomförda klassiker i bagaget.

– Jag har alltid trott på och stöttat Matilda, så även i detta. Hon har ett fetare pannben än man kan tro och lär i vanlig ordning lyckas med det hon tar sig för. Kul också att få coacha henne genom något som jag själv har erfarenhet av, säger han i ett uttalande.

 

 

 

Fakta En svensk klassiker (från Wikipedia):

En svensk klassiker, även kallat klassikern, kallas kombinationen av fyra stora svenska långlopp och har funnits sedan 1972. För att få diplomet behöver man fullfölja fyra långlopp under en period av 12 månader. Mer än 32 000 personer (varav 6 000 är kvinnor) kan titulera sig "en svensk klassiker". Det finns även kortare varianter av klassikern; tjejklassikern riktar sig till tjejer från 15 år och uppåt. Sedan 2006 finns även halvklassikern (klassikerhalvan 2006-2010).

En svensk klassiker:

Vasaloppet eller Öppet spår, 90 km skidåkning, alternativt Engelbrektsloppet, 60 km skidåkning
Vätternrundan, 300 km cykling
Vansbrosimningen, 3 km simning i öppen älv
Lidingöloppet, 30 km löpning

Om att pissa på sig själv
Jag var på gymmet idag. På en söndag. Jag sprang 3,4 kilometer på löpbandet. På 22 minuter. Jag hade planerat att springa i typ en timme, eller åtminstone 50 minuter. Men så blev jag ganska akut bajsnödig. Och jag vet inte hur det är med er, men jag bajsar hellre hemma än på en dassig gymtoalett. Nog om min avföring. Att jag inte fullbordade passet gjorde mig sur och besviken. Jag kände mig dålig. Kunde jag inte bättre än så? 3,4 löjliga små kilometrar. När jag lade in passet i Runkeeper kom det upp ett meddelande om att det var mitt snabbaste pass på 2-4 kilometer. Jag blev inte ens glad. Jag hade ju inte sprungit så långt som jag tänkt.
 
Sådär håller jag på, mest hela tiden. Som när jag sprang Haga Parkrun med brorsan. Och han sprang mycket snabbare än jag, och inte alls blev lika trött. Då var mitt resultat plötsligt inte värt något alls? Fastän jag sprang snabbare än jag gjort tidigare. Fastän jag gjort mitt bästa. Han var ju bättre. 
 
ÄR JAG DUM I HELA HUVUDET ELLER? Jag gick till GYMMET på en SÖNDAG och sprang över TRE KILOMETER! Och vad spelar det för roll om min bror springer snabbare än jag? Det är väl kul för honom? Jag är ju typ bäst i världen. Jag kan springa 3,4 kilometer på 22 minuter. I september kunde jag inte ens springa EN kilometer. Eller som idag när min kompis säger "Du är så duktig, du springer ju hela tiden" och jag svarar "Nej jag gör ju inte det, jag springer inte alls så myckt som jag borde". JAG SPRINGER VISST HELA TIDEN. Jämfört med mig själv för några månader sedan, jämfört med många andra, så springer jag visst HELA JÄVLA TIDEN. Och JA jag ÄR duktig. 
 
Någon som har tips för hur man slutar pissa på sig själv? För en person som jag som vanligtvis lider av klädsam hybris är detta en ny åkomma som jag inte alls känner mig bekväm med. 
 
 
 
 
WHAT!? PT-FREDAG!
 
Länge sen det var en PT-Fredag nu. Förkylningen vi dragits med är lätt en av de mer seglivade jag varit med om, men nu verkar det värsta hostats, snutits och slemmats ut och vi är tillbaka på träningsplanen igen.
 
Upplägget med en mjukstart under hösten funkade riktigt bra och nu ökar intensiteten till fyra pass i veckan med en högre belastning. Jag och Matilda har försökt hitta en 1-10-skala på trötthet. Under hösten har målet varit att ligga mellan 7-8 och nu under våren är tanken att vi ska snudda vid 9-10 på de mer krävande passen. Något som jag inte riktigt hittade en lösning på under hösten var motivationen. Det var mörkt, vi var trötta, varje träning kändes mer eller mindre som ett måste och den där träningsberoende-känslan infann sig inte som den brukar efter några veckors träning.
 
När vi kom igång efter förkylningen började vi med att springa en testrunda av Skansen-loppet på 5 km tillsammans med ett 60-tal andra löpare. Plötsligt så fanns suget efter träning där! Senare samma vecka sprang vi Park Run i Hagaparken och det blev supertydligt hur motiverande lite smålopp och träning tillsammans med andra är! Nu hoppas vi på att det här drivet sitter i och att vi får hålla oss friska. Det är 134 dagar kvar till Stockholm marathon och då jävlar ska vi vara förberedda!