MarathonMatilda

WHAT!? PT-FREDAG!
 
Länge sen det var en PT-Fredag nu. Förkylningen vi dragits med är lätt en av de mer seglivade jag varit med om, men nu verkar det värsta hostats, snutits och slemmats ut och vi är tillbaka på träningsplanen igen.
 
Upplägget med en mjukstart under hösten funkade riktigt bra och nu ökar intensiteten till fyra pass i veckan med en högre belastning. Jag och Matilda har försökt hitta en 1-10-skala på trötthet. Under hösten har målet varit att ligga mellan 7-8 och nu under våren är tanken att vi ska snudda vid 9-10 på de mer krävande passen. Något som jag inte riktigt hittade en lösning på under hösten var motivationen. Det var mörkt, vi var trötta, varje träning kändes mer eller mindre som ett måste och den där träningsberoende-känslan infann sig inte som den brukar efter några veckors träning.
 
När vi kom igång efter förkylningen började vi med att springa en testrunda av Skansen-loppet på 5 km tillsammans med ett 60-tal andra löpare. Plötsligt så fanns suget efter träning där! Senare samma vecka sprang vi Park Run i Hagaparken och det blev supertydligt hur motiverande lite smålopp och träning tillsammans med andra är! Nu hoppas vi på att det här drivet sitter i och att vi får hålla oss friska. Det är 134 dagar kvar till Stockholm marathon och då jävlar ska vi vara förberedda!
Hur går egentligen novemberutmaningen?
Minns ni novemberutmaningen? 40 squats och 10 armhävningar om dagen hela november. Har ni kört? Jag kan ärligt säga att jag bara klarade mig halvvägs. Någonstans runt 14:e november slutade jag bara. "Glömde". Sen skulle jag sätta igång igen, och då fick jag ont i knät, så nu vågar jag inte längre. Det låter som en dålig ursäkt, men det är faktiskt sant. Jag känner mig lite lite lite värdelös, men också lite stolt över att jag gjorde 14 x 40 squats. Vet ni hur mycket det är? Massvis! Armhävningarna fick ju stryka på foten på grund av min onda axel, så där har jag inte så mycket att skryta med.
 
Hur som haver: 560 squats i november är bättre än 2 i september, det har jag alltid sagt.
 
 
 
 
Att vara värdelös, och hur det känns.
Jag sprang idag. Stärkt av måndagens långpass tänkte jag att ett kortpass skulle vara piece of cake. Jag hade laddat upp ordentligt med en lång natts sömn och en redig frukost. Jag hade rekordvittring. Helvete vad lätt det skulle gå. MarathonMatilda skulle slå Hägersten med häpnad när hon swishade fram. Och så var det. I en kilometer. Sen hände något. Jag började tänka på hur jobbigt det var. Jag började tänka på att jag borde stanna upp och gå. Och så fort den tanken planterades i huvudet så gick den inte att slå bort. Tvärtom. Den växte sig större och yvigare tills det var den enda tanken som fick plats. Så jag stannade upp och gick. Och när jag väl stannat upp för att gå fanns ingen återvändo. Jag gjorde mitt absolut sämsta pass sedan jag började löpträna i september. Och jag känner mig så fruktansvärt jävla dålig nu. Arg. Ledsen. Besviken. Värdelös. 
 
Saker jag känner just nu:
  • Jag kommer aldrig i hela mitt liv orka springa en mil på Skansen i januari. I vinterväglag dessutom.
  • Jag kommer aldrig i hela mitt liv orka springa en mil överhuvudtaget.
  • Jag förtjänar inte mina snabba, dyra träningskläder. Om jag ska springa såhär dåligt så ska träningskläderna vara fula, icke-funktionella och inte kosta ett skit.
  • Kan man sälja sin startplats till Stockholm Marathon?
  • Skönt för Fredrik och Victor att de får behålla sina 500 kronor.
  • Bullshit att man aldrig ångrar ett träningspass som blir av. Om jag hade skitit i att springa idag hade jag sluppit känna allt detta.
MEN! Jag är ju inte dummare än att jag förstår att det går över. Det är klart att jag kommer att ha dåliga dagar. Det går inte slå rekord jämt. Och det är klart att jag ska klara den där jävla maran, om jag så ska dö på kuppen. Men just idag, är en dålig dag. Och då får det vara så. Och jag antar att det är "upp på hästen igen" som gäller, så jag får väl ge mig på't igen imorgon.