MarathonMatilda

Om att pissa på sig själv
Jag var på gymmet idag. På en söndag. Jag sprang 3,4 kilometer på löpbandet. På 22 minuter. Jag hade planerat att springa i typ en timme, eller åtminstone 50 minuter. Men så blev jag ganska akut bajsnödig. Och jag vet inte hur det är med er, men jag bajsar hellre hemma än på en dassig gymtoalett. Nog om min avföring. Att jag inte fullbordade passet gjorde mig sur och besviken. Jag kände mig dålig. Kunde jag inte bättre än så? 3,4 löjliga små kilometrar. När jag lade in passet i Runkeeper kom det upp ett meddelande om att det var mitt snabbaste pass på 2-4 kilometer. Jag blev inte ens glad. Jag hade ju inte sprungit så långt som jag tänkt.
 
Sådär håller jag på, mest hela tiden. Som när jag sprang Haga Parkrun med brorsan. Och han sprang mycket snabbare än jag, och inte alls blev lika trött. Då var mitt resultat plötsligt inte värt något alls? Fastän jag sprang snabbare än jag gjort tidigare. Fastän jag gjort mitt bästa. Han var ju bättre. 
 
ÄR JAG DUM I HELA HUVUDET ELLER? Jag gick till GYMMET på en SÖNDAG och sprang över TRE KILOMETER! Och vad spelar det för roll om min bror springer snabbare än jag? Det är väl kul för honom? Jag är ju typ bäst i världen. Jag kan springa 3,4 kilometer på 22 minuter. I september kunde jag inte ens springa EN kilometer. Eller som idag när min kompis säger "Du är så duktig, du springer ju hela tiden" och jag svarar "Nej jag gör ju inte det, jag springer inte alls så myckt som jag borde". JAG SPRINGER VISST HELA TIDEN. Jämfört med mig själv för några månader sedan, jämfört med många andra, så springer jag visst HELA JÄVLA TIDEN. Och JA jag ÄR duktig. 
 
Någon som har tips för hur man slutar pissa på sig själv? För en person som jag som vanligtvis lider av klädsam hybris är detta en ny åkomma som jag inte alls känner mig bekväm med. 
 
 
 
 
De senaste månadernas framsteg!
Att marathonsatsa, instagramma, heltidsjobba och ha ett liv är tydligen mer krävande än jag trodde. Så pass krävande att jag tydligen inte har tid att blogga. Instagramma däremot, är jag jättebra på. Så pass bra att jag förmodligen snart blir kontaktad av influencerföreningen och får frågan om att vara ordförande. Kolla själv hur bra jag är:
 
 
Så vad har egentligen hänt sedan jag bloggade sist? Alltså sedan 20 december.
Låt mig ge er en lista, eftersom jag älskar listor:
  • Jag hade träningspaus 5 december - 7 januari pga vidrig förkylning som aldrig försvann.

  • JAG SPRANG EN MIL FÖR FÖRSTA GÅNGEN!!! Vi sprang Winterrun på Skansen den 27 januari. Jag sprang en mil på typ 1 timme och 13 minuter. Det var fruktansvärt. Men också härligt. Tänk att JAG kan springa en mil (och tänk att jag ska springa fyra mil om tre månader...)

  • Vi testade Parkrun i Hagaparken. Varje lördag 0930, kan man springa 5 km i Hagaparken med tidtagning. Det är gratis och jättemysigt. Sist vi sprang var min storebror med, han älgade om mig i 180 medan jag stod i diket och höll på att kräkas. Mer om vilka känslor det framkallade i ett annat inlägg.

  • Jag fick ett bryt under en löprunda. I lördags var jag och PT:n ute och sprang. Vi hade bokat in oss på hotell i stan och jag hade verkligen sett fram emot en mysig långrunda innan frukost. Tji fick jag. Efter två kilometer kändes benen som stockar och allt kändes värdelöst. Så jag gjorde det enda rätta: jag började gråta. "Erik jag är värdelös!!!" hulkade jag medan andra morgonpigga motionärer tittade på mig som om jag vore dum i huvudet. Men tack vare pep-talk och kramar tog jag mig upp ur brytet och orkade springa några kilometer till. Snabbare än innan. 

  • Jag har slutat röka! Herregud, jag höll på att glömma den viktigaste punkten av alla. När jag startade den här bloggen och skrev taglinen "från rökare till löpare" trodde jag nog att jag skulle förbli en rökande löpare. Tji fick jag (återigen). Sedan Alla hjärtans dag är jag rökfri. Även denna fantastiska prestation förtjänar ett eget inlägg. Kommer snart!
Jag har uppenbarligen stoff till minst två inlägg till, så jag vågar eventuellt, kanske lova ett visst mått av frekvens här på bloggen i framtiden. Tills dess: må gott!