MarathonMatilda

Följ med mig på dagens pass, kilometer för kilometer
JA! Det är måndag. Det är nytt rekord! Distansrekord! "Wow Matilda, hur känns det?" undrar ni nu. Och precis just nu, efter en dusch och en häääärlig smoothie känns det toppen. Under passet däremot. Jösses! Tillåt mig punkta upp kilometer för kilometer: 
  • Kilometer nummer 1: känner mig ok, känner mig stark, känner mig lite lite rädd att halka omkull bara.
  • Kilometer nummer 2: varför gör det alltid ont i muskeln (?) mellan knä och fot? Varför kan jag inte andas?
  • Kilometer nummer 3: oj helvete, det både låter och känns som om hjärnan har lossnat från sina fästen. Har hjärnan fästen? Kan den i så fall lossna? Känner även att det kommer bli värre.
  • Kilometer nummer 4: hjärnan skramlar fortfarande. Den där muskeln (?) mellan knä och fot har i alla fall domnat bort, så den känner jag inte mer. Kallt väder gör snor väldigt flytande. Extremt flytande.
  • Kilometer nummer 5: tycker själv att jag flyger fram. Håller dock ett konstant tempo enlig tanten i Runkeeper. Lyssnar på Born to run på högsta volym. Vettskrämda pensionärer och barnvagnsföräldrar vänder sig om när jag kommer upp bakom. Tänker att jag ska springa mjukare, tills jag inser att det är flåset som låter.
  • Kilometer nummer 6: taggad över att ha passerat fem kilometer. Har rekordvittring. Allt från midjan och neråt är mer eller mindre bortdomnat. Snoret är fortfarande flytande. Svetten lackar. 
  • Kilometer nummer 7: allt sitter i psyket nu. Det enda som får mig framåt är vetskapen om att jag kommer att kunna skryta om det efteråt. Hinner knappt stänga av Runkeeper när jag nått mitt mål innan jag ringer upp Erik för att få beröm.
 
 
Nu sitter jag här och tittar på min pigga kaktus och äter nudlar.