MarathonMatilda

Fredag = gymdag, tydligen.
Det har känts som att jag vilat mig igenom veckan. Förutom backträningen i tisdags då. Den backträning som jag trodde skulle generera i en djävulsk träningsvärk, som tack och lov uteblev. Igår var dock vilan slut. Då var det dags för gym. Och det kändes som att min älskade PT ville hämnas för att jag kom så lindrigt undan. Mina ben var som spagetthi. Och inte stursk, okokt spagetthi. Utan riktigt sladdrig skolmatsspagetthi. Och sadistisk som han är ordinerade han jogg hem från gymmet. Har ni testat att jogga med skolmatsspagetthiben? Det är skitsvårt. Jag kände mig som kvinnorna i den här videon:
 
 
 
Men efter en stund hände något. Kraften kom tillbaka. Benen var inte lika sladdriga. Mirakel? Ja, antingen det eller så har jag en superkropp. Jag väljer att tro på det sistnämnda. Idag tror jag däremot varken på mirakel eller superkropp. Vaknade kaxig utan träningsvärk men under dagen har den smugit sig på. För varje gång jag satt mig ner har det blivit allt jobbigare att resa sig upp. Jag vill inte ens veta hur musklerna kommer att behandla mig imorgon, och då är det dags att träna igen. PT:n vacklar mellan gym och löpning så vilken typ av pass det blir får vi se. Vi får även se om benen bär, men det gör de väl? 
#1 - Maria

Träningsvärk är inget som är behagligt. Jag har nästan jämt träningsvärk mellan mina skulderblad, men det beror inte på träning utan på att mina muskler får jobba så mycket när jag andas. Har fått kol efter mer än 30 år som rökare. Lungkapaciteten är mindre än 50%. Men jag ska börja träna för det är bra och nyttigt när man har min diagnos. Ska bara bli färdig med allt stök här i min nya lya sen är det bara att sätta igång och hoppas på att det funkar :)

Svar: Lycka till med allt!
MarathonMatilda